God Jul 2005

Påverka era liv

Dagens blogg handlar om hur våra liv ständigt förändras genom olika val och beslut. Vi förlyttar oss snabbt tillbaka i Butabis liv för att få en klarare överblick.

Platsen är Hyllingeskola, höstterminen 1997. Högstadietiden har precis börjat. Efter att ha gått 6 år på respektive skola skulle nu Hyllingeligan och Nyvångskidsen slås samman. Efter att ständigt ha föraktat varandra och sjungit visor som ”Hela Nyvång står i lågor…” var nu de 2 gängen tvungna att umgås och samarbeta dagligen. Efter ett par dagar visade det sig att skillnaderna inte var direkt stora, snubbarna från grannbyn visade sig vara riktigt trevliga och roliga. Under de kommande 3 åren arbetade sig ynglingarna fram i Hyllingeskolas lokaler med samma krav, resurser och möjligheter. Kombinerat med inlärningen av modala hjälpverb och resttester hann de även med att roa sig med mopperacing och att spela poker OM PENGAR(!) trots förbud om detta. Detta var en fin och trevlig tid i deras liv, en tid som i stora drag gick ut på att gå i skolan, gå hem, softa och sova. Det är dock i runda slängar 8 år sedan de 2 gängen bunkades ihop och mycket har hänt sedan dess. Flyttar, värnplikten, gymnasiet och olika arbeten har möblerat om ynglingarnas tillvaro som tidigare såg precis likadan ut för de alla. Här nedan följer en snabb genomgång om vad som hänt med några av ”Hyllinge Highs” huvudpersoner efter den ödesdigra klassresan till Bibione, som är en helt annan historia:

* A.J. (som tillsammans med Butabi, Emilzzon, Bocken och ”Günter the Germansuplex specialist” utgjorde gänget A.D.E.G.A.) lämnade den lokala storgrossistens fruktavdelning och började läsa ekonomi vid en av Helsingborgs privatskolor. Efter detta gjorde han dock värnplikten som officer bland ett gäng ”Bad-ass-mother-f*cker-jägare” och fick genast mersmak. Han gör nu utlandstjänst i något ökenland och det sista Butabi såg av honom var en midsommarhälsning i HD där han glänste i sin basker. Saknar honom.

* The Razman ingår fortfarande i Butabis närmsta vänskapskrets som den trogne bloggläsaren säkert har förstått. På något vis lyckades denne lirare mygla sig från både gymnasiet och värnplikten och ändå lyckas i livet. The Razman håvar in storkovan varje månad i och med sitt jobb som skiftarbetare vid ett stort företag i kommunen och trivs bra med detta. Han väger ungefär lika mycket nu som när de slutade högstadiet men med 70% mindre fettmängd och mera horsepowers. Han har även kommit till insikt att han klär bättre i helrakad frisyr än med den klassiska ”hårfästet går samman med ögonbrynen frisyren” som han hade tidigare.

* Blåvitt var definitivt dåtidens största clown. Med Blåvitt närvarande på en lektion kunde man räkna med galna upptåg och förvirrade spratt. Blåvitt hamnade efter grundskolan i samma samhällsvetenskapliga gymnasieklass som Butabi, ett kärt återseende. Blåvitt började efterhand intressera sig för politiska frågor och med sin öppenhet och vältalighet fann han snabbt en betydande roll inom Moderata Ungdoms Förbundet. Han har även läst många kurser på Lunds universitet som han kan dra nytta av inom politiken. Senast igår läste Butabi att Blåvitt blivit vald till politisk sekreterare och har alltså nu fått en arbetsplats i stadens rådhus.

* ”Günter – the Germansuplex specialist” hoppade från högstadiet till Helsingborgs ambulansgymnasium och omvårdnadsprogrammet. Efter 3 års studier kunde han stolt kalla sig undersköterska. Sedan väntade lumpen även för denne kille och han blev placerad som befäl på en stridsvagn. Då detta skulle medföra en lång tid som värnpliktig ljög han smart nog ihop någon historia som gjorde att han blev omplacerad till staben där han fick koka kaffe till folk med högre befattningar. Han kom hem tidigare i alla fall. Numera arbetar han inom vården och hemtjänsten i Helsingborg. Som han själv beskriver det så jobbar han med att ”torka röv”. Är precis som the Razman och Butabi medlem i klubben Guesthouse Rednex.

* Kebaben ville faktiskt bli präst på den gamla goda tiden. Dessa planer försvann dock med tiden. I och med att Kebaben redan i grundskolan var utrustad med ett über intellekt och super läshuvud så var gymnasiet dock en naturlig väg att gå. Efter de 3 åren på samhällsvetenskapliglinje har Kebaben varvat studier på Lunds universitet (engelska och nu bokhistoria(!)) med diverse sysslor på familjens gård. Då det begav sig kunde han stolt titulera sig Hyllinges TV-spels guru, och det är han fortfarande. Är flitig recensent och besökare på diverse olika websidor. Kebaben är en trogen vän som Butabi träffar alldeles för sällan.

* Då har vi kommit fram till yours truly, Butabi . Efter högstadiet kom alltså gymnasiet med alla dess upptåg. Detta följdes av ströjobb som bygghandlare och undersköterska. Sedan packade den unge Butabi sin sjösäck och satte sig på tåget mot Sundsvall för att inleda en av de mest spännande och roliga tiderna i hans liv. 5 månader som räddningsman och ammunitionsröjare vid Räddningsverket på Sandö. Livet som brandbekämpare på Sandö i kombination med diverse influenser från ”den äldre” medförde att Butabi sökte till ”den nya brandmannaskolan” och blev intagen. 2 års studier följde i Revinge och nu sedan våren 2005 är Butabi utbildad inom Skydd mot Olyckor och är behörig att arbeta som brandman inom kommunal räddningstjänst. Han jobbar som larmoperatör inom Helsingborgs Brandförsvar och ska nu på fredag introduceras till uttryckningssidan.

Som synes, 6 klasskamrater tillika småpojkar från lantorten Hyllinge som från att ha levt i stort samma liv nu utvecklats åt olika håll. Detta ämne är tänkvärt, speciellt för alla högstadiekids som befinner sig i samma situation som de 6 grabbarna gjorde 1997. Trots betygskrav och påtryckningar från olika håll har man stora möjligheter att påverka sin framtid. HOPPAS DU LÄSER DETTA SYRRAN. Butabi hoppas att alla nämnda i denna historia är nöjda med sina nutida situationer, vi hörs snart.

A.D.E.G.A. forever

Musik - då och nu

Butabi är bekymrad. Musik har alltid varit ett av den unge Butabis största intressen. Förutom Kaliforniens guvernör så är det alltid musikprofiler som Butabi dyrkat och beundrat mest, däribland storheter som Space-Ace Frehley och Kungen himself. Butabi har även haft turen att ha musikintresserade föräldrar som har öppnat dörrarna till tonernas och instrumentens många genrer. Redan som valp minns Butabi att "den äldre" spelade sina svängiga rockplattor med Status och Creedence. Fina minnen. Butabis moder spelade samtidigt storheter som Queen och Butabis musiska mentor, "Astronomen" lärde ynglingen att uppskatta de lite mer proffsiga och komplexa tonerna från U2 och Toto. Om man slår ett släng på skivhandlarn Ginzas hemsida och söker efter ett "Best-of-album" från 70 eller 80-talet så bjuds på fantastiska artister som Alphaville, George Michael, Genesis och David Bowie. "Den äldre", modern och Astronomen kan nöjt drömma sig tillbaka och sjunga med i låtarna från forna årtionden. Hur blir det då år 2025, när Butabi (som nu kallas "den gamle Butabi") skall berätta om de musiska vidundren som tog oss med storm runt årsskiftet?

Jo först kommer "den gamle Butabi" att skruva på sig lite generat och harkla sig. Sedan börjar han berätta om dåtidens bästsäljande stjärnor:

• 1998 var Dr.Bombays år. Dr.Bombay var en vilsen, förvirrad malmöit som klädde ut sig till indisk taxichaufför och sjöng glad-techno med heliumröst. Hans debutalbum såldes i en halvmiljon exemplar. När intresset dött för Dr.Bombay bytte samma man namn till Dr.Macdoo. Med samma heliumröst hävdade han nu att han var skotte.
• En lång rad mindre seriösa projekt så som fejktysken Günther och Cartoons löste av varandra med dåliga covers av gamla låtar.
• 2005 banade väg för den nya generationens artister. Trots att U2 släppte ny platta och att Mötley Crue main eventade på Sweden Rock Fest så var årets mest hypade och omtalade artister faktiskt en krokodilbebis samt en groda med flyghjälm på huvudet. "Artisterna" hette Schnappi - das kleine Krokodil samt Crazy Frog. Ungarna älskade dem båda och skivor, ringsignaler och merchandise sålde som smör.

Marvin Gaye, Elvis Presley och John Lennon måste gråta i sin himmel. Butabi tycker iallafall att detta är fruktansvärt tragiskt, men sorgligt sant. Whats wrong with the world today?

Can't believe the news today

Sten. Sax och Atombomb

Butabi ber så hemskt mycket om ursäkt för uteblivna bloggar under helgen. Anledningen är att Guesthouse Rednex tillsammans med "den äldre" har varit på "Power Meet - End of Summer" i Emmaboda. Alltså åter en bilträff med inriktning på amerikanska vrål åk. Representanterna från G.H. Rednex denna gång var the Razman, Heavy samt yours truly Butabi. Runt middagstid den 27e lämnade gänget Helsingborg med de 2 ekipagen, Rivieran samt Fairlanen. Efter en rad stopp på vägen pga strulande bränslefilter, tappade rävasvansar och pissepauser så anlände ligan till slut till "den äldres" svärföräldrars stuga längs med den småländska kusten. Kött grillades och drycker intogs. Efter detta körde gänget till kvällens höjdpunkt nämligen cruisingen i Kalmar. Ett hundratal grymma åk deltog. Fick även, från första parkett,se lite fin polisbrutalitet. Spydiga snorvalpar som läxas upp av ordningsmakten, helt underbart. Kommer nog tillägna en blogg åt detta ämne framöver. Fin kväll med grabbarna. Dagens fenomen som bloggen skall handla om dök dock upp senare på kvällen, då G.R. Rednex hade lagt sig för att sova i svärföräldrarnas gäststuga.

När samtliga medlemmar kryit ned i sina sovsäckar så upptäckte de att lampan fortfarande var tänd. Ingen ville ta på sig att släcka den. The Razman och Butabi gaddade ihop sig och hävdade att det var Heavys skyldighet, i och med hans unga ålder. Heavy svarade med långfingret. The Razman och Butabi bestämde sig för att avgöra det hela på ett klassiskt, manligt sätt inom organisationen G.R. Rednex, nämligen genom "Klunsning" eller "Sax, Sten och Påse" som det kallas i folkmun. De körde efter standard reglerna, alltså bäst av 3 och inte först till 3 som yngre, oerfarana utövare brukar göra. Efter en hård, svettig kamp med psykningar och hejarop från Heavy (som av någon konstig anledning slapp deltaga överhuvudtaget) gick Butabi som vinnare ur kampen med resultatet 2-1. Utgången genom "Klunsning" skall tas på allvar, det är som hugget ur sten, går ej att ändra på. The Razman fick alltså snällt krypa ur sin sovsäck och lomma de 4.5 meterna till lampan och släcka den.

Efter detta följde en lång diskussion mellan de 3, rörande olika taktiker i klunsning samt även klassiska matcher som de deltagit i. Här är några av sakerna de diskuterade och kom fram till:

• Det kunde konstateras att Butabi inte vunnit över the Razman sedan Tysklands resan 1996.
• Det är ett faktum att det känns tryggare och stabilt att "öppna med" Sten. Givetvis är alla 3 lika mycket värda då de tar ut varandra fast alla var de eniga om att Stenen känns väldigt mycket säkrare.
• Frågan kom upp varför engelskans motsvarighet heter "Rock Paper Scissors". Vad kan egentligen ett papper göra mot en sten? Skumt.
• För många år sedan, då "Klunsningsfenomenet" var relativt ungt, fanns en del alternativa lösningar bland osäkra utövare som helt enkelt inte vågade anvädna sig av fair-play. The Razman och Butabi kom båda ihåg "Motorsågen" som enligt amatörer skulle anses superior över de 3 övriga. Motorsågen skulle alltså piska de 3 övriga. De som använde sig av Motorsågs metoden blev dock inte långvariga i "Klunsarkretsarna". Heavy som är ett år yngre mindes även han en klassiker som de 2 andra gamlingarna aldrig hört talas om, nämligen "Atombomben". Words mean nothing.

Diskussionen höll på till småtimmarna och den största orsaken till att den avbröts var att Heavy förstörde stämningen med sina 3-takts snarkningar. Efter ett tag kunde dock även the Razman och Butabi somna efter en fin och händelserik dag. Den sistnämnde givetvis med ett segerlikt, sötsliskigt flin på läpparna. Äntligen hade han besegrat "Klunsarguden" the Razman.

Fram o tibaga, fram o tibaga

Glass i stora lass

Butabi läste i Kvällsposten tidigare idag och kunde knappt hålla tillbaka tårarna.

För ett tag sedan var företaget GB glace förstaside stoff då de anklagades för att sprida rasistiska budskap med sin nya glass sort Nogger Black. Anledningen var att namnet "Nogger Black" lätt skulle kunnaq förväxlas med "Nigger Black". Butabi tyckte trots allt att detta var jätte fånigt i och med att original Nogger har funnits sedan 1978 med samma namn. Anledningen till att den heter Black är för att... ja den är svart?! Hursomhelst, tillbaka till verkligheten...

I tidningen stod det att GB åter var i kris, och nu ligger de VERKLIGEN brunt till, eller? De stygga farbröderna på GB har släppt sin så kallade "Pippi-kampanj" där man får en Pippi Långstrump CD som bonus då man köper glass. Detta är för att hedra Pippi som fyller 60 år och även författarinnan tillika ikonen Astrid Lindgren. Någon krass och bitter snubbe i vårt land tyckte dock inte att den 45 minuter långa skivan med "Pippi i Söderhavet" var lämplig att ge ut som present till glasskonsumenterna. Det är faktiskt så fruktansvärt att Astrid Lindgren, som själv berättar historien, säger ordet neger hela 17 gånger i sagan!! Helt sanslöst respektlöst. Eller?

Sedan när anses neger vara ett fult och stötande ord? Jag anser att neger är benämning på människor med mörk hudfärg a la Afrika. Faktum är ett ordet neger kommer från spanskans negro som betyder...svart! Logiskt eller vad? Denna debatt är ungefär lika tramsig som kriget om Negerbullens namn för några år sedan. Kan lova, med Pippis kappsäck som insats, att gamla fru Astrid inte menade att förnedra alla med mörkhudfärg. Hon använde helt enkelt bara en smidig benämning som klart och tydligt beskriver folkslaget i fråga. Synd att någon ska bli grinig för det nu flera år senare.

Mest synd om GB-gubben egentligen som får ta smutskastningen.

GB-gubben for president

Märklig reklam för motorsport

Butabi satt och kollade på ett av sina favoritprogram på TV, nämligen Monster Jam på ZTV. Monster Jam är ett lättsamt, hjärndött och skithäftigt grabbprogram där über stora bilar tävlar i olika grenar, bland annat freestyle, hinderbanor, high jumps med mera. Den absolut bästa underhållningen på TV sedan samma kanal slutade visa WWE wrestling om du frågar Butabi.

Bloggens huvudsakliga syfte idag handlar dock om ett fenomen som dök upp i reklampausen. Då kommande program presenterades, Simpsons, Scrubs osv, gjordes även reklam för STCC - Swedish Touring Car Championship som tydligen visas på ZTV emellanåt. I denna reklamsnutt som varar dryga halvminuten visas under halva tiden en rad fräcka bilar, kurvtagningar och glänsande pokaler. Resterande quality time används åt att visa olika mer eller mindre lättklädda kvinnor i reklamtröjor, reklamkepsar och med reklamskyltar i händerna. De små fruntimmer kan säkert lika mycket om motorsport som Butabi, alltså nästan inget alls, men ändå visas dom friskt i reklamen. Det konstigaste, enligt Butabi, är att de flesta av töserna inte ser direkt trevliga ut. Vill man ha publikdragande reklam-pelar-brudar bör man väl köra på hög standard?

Nä tacka vet jag Monster Jam. Där täcks läktarna av halvfeta, redneck jäntor med tovigt hår som tillsammans med sina ännu fetare makar hejar fram den Monstertrucken som de gillar bäst. Här behövs inga tjejer som egentligen inte har något som helst att göra med sporten, bara folk som delar samma passion.

Butabi ber så hemskt mycket om ursäkt ifall dessa tjejerna verkligen är motorintresserade och har gått 3 årig forondslinje och kan briljera med ABCDE-körkort och har ett eget garage och kör även själv tävlingar med sin hyper sportade kärra. Utgick bara ifrån att så är inte fallet!

Grave digger suger, Maximum Destruction äger

Kontakt med andra sidan

Butabis blogg skall idag handla om något så intressant som “Laugh-tracks”. De flesta av er känner säkerligen inte igen uttrycket, men ni genomlider utan tvekan en hel del ”Laugh-tracks” varje vecka. Jag snackar om ett fenomen som uppenbarar sig i 99% av alla amerikanska komediserier, nämligen det totalt hysteriska publik asgarvet som uppkommer så fort någon av karaktärerna sagt ett skämt eller gjort något roligt. Tryck HÄR för att uppleva en ”Laugh-track” om du mot all förmodan har undgått detta i vardagen.

Butabi har många funderingar kring detta ämne. Är de äckligt överdrivna skrattsalvorna tillagda efter filmningen eller kommer dessa avgrundsvrål från publik som närvarar vid inspelningen? Med tanke på hur intensiva dessa perioder av flin är och oftast abrupt avslutande så skulle Butabi gissa på att det är inspelade skratt som bara loopas om och om igen. Varför används då ”Laugh-tracks”? Tror producenterna att TV-tittarna är så dumma att de inte själva fattar när de skall skratta? Eller är det kanske för att förstärka komiken i det hela? Undrar om vi vanliga dödliga är så korkade att vi hade kiknat av skratt om en ”Laugh-track” av misstag hade spelats upp då Lejonkungens pappa dör? Väldigt läskigt isåfall. Precis som det nämndes tidigare så tror Butabi att skratten är inspelningar som används flera gånger i respektive serie. Man används även samma ”Laugh-track” i olika serier? Är det samma galna gubbar och tanter som skrattar i the Nanny som i ALF som är inspelad ett helt decennium tidigare? För visst känner man igen skratten ibland, ni vet den där mansrösten som hela tiden överröstar de övriga lite grann. Det är ju faktiskt orimligt att varje episod av varje TV-serie skulle ha sin egen ”Laugh-track”. Då är det mycket smidigare att använda den gamla ”Brady Bunch Laugh-tracken” från Finska vinterkriget.

Medborgare i Sverige, detta är ett faktum. De glada skratten ni hör dagligen i stort sett samtliga amerikanska komediserier, kan mycket väl komma från människor som varit dead & gone väldigt länge. Creepy. Butabi tycker inte om ”Laugh-tracks”.

Moa-ha-ha-haaaahh

Sessan vs. HIF 1 - 0

Igår fyllde Sessan år, och kvällen spenderade vi på restaurang Teaterkatten i Helsingborg. Mycket mysigt med god mat, smakande vin och romantik. Hursomhelst, därav utebliven blogg igår.

Idag var det dags för födelsedagskalas part 1 (ett måste att ha det uppdelat då både Sessans och Butabis familjer är massiva). Butabi och Sessan städade hela lägenheten och dukade fint, allt för gästernas trevnad. Butabi tillagade även 2 stora byttor med Chili con Carne på Figinis vis. Gästerna anlände kl 17, samma tid som Butabi vanligtvis hade gått och ställt sig i kön på Olympia under en derbymatch. Dagens dilemma har uppdagats.

Om man slår en koll på 22/8 i Butabis kalender så står det, sedan årets säsongpremiär, inpräntat med fetstil HIF - BoIS hemma!!! När Sessan frågade Butabi om vi kunde fira hennes fölsedag på denna dag så tänkte inte Butabi på detta, dumt dumt dumt! Butabi är en hängiven supporter till Helsingborgs IF och även stolt säsongskorts ägare på södra ståplats. Butabi missar ogärna en match på hemmaplan. Han stod ut med Bajen-matchen i ösregn, ensam till råga på allt pga av att hans läktarpolare nummer 1, Abbe, var tvungen att plocka ärtor på Findus. Butabi är dock inte bara fotbollssupporter. Han är även förlovad med den fantastiska gudinnan Sessan och trivs oerhört bra med detta. Sessan, som i och för sig inte själv är fotbollsintresserad, accepterar att Butabi ägnar två kvällar i månaden på Olympia. När Butabis dubbelbokning uppdagade sig denna gång insåg han dock direkt att ingen utväg fanns. Det värsta av allt är att dagens match är mot ärkerivalerna, stinkbomberna och bondtölparna i Landskrona BoIS.

Ingen match för Butabi, den saken insåg han själv utan tillrättavisning från Sessan. Ungefär samtidigt som kaffet serverades på kalaset smög han dock ut till sin dator för att logga in på Aftonbladets fantastiska "Mål för mål funktion" där det plingar till vid varje mål. Första plinget kom 19.34 då Atiba gjorde 1-0, detta visste Butabi dock redan innan plinget för vrålet från Olympia trängde in genom det öppna fönstret... gåshud!! Det är nu halvtid, gästerna har gått hem och det känns lönlöst att halvjogga upp till en fullsatt arena för att få en skit plats, bara för att se andra halvan. Då går det lika bra här framför Aftonbladet. Får hoppas att "di röe" tar hem det, hade suttit fint. Matchen här hemma i hushållet Sessan/Butabi, ja den vann Sessan på knockout efter att Butabi avstått HIF för att vara social med släkten. Det var trots allt mycket trevligt, och moget framför allt. Butabi har ju lätt förtjänat 20 vuxenpoäng pga detta.

Däckaskrig och Rävasvansar

Idag var det dags för årets händelse i hålan Bjuv som ligger utanför Helsingborg, nämligen Bjuvs Burnouten!!! En tillställning där raggare, pentarpojkar och övriga motorintresserad träffas för att kolla in sina respektive åk och umgås. Butabi stack hem till "den äldre" runt middagstid (då låg denne i hängmattan och klagade över den jobbiga natt han haft på brandstationen.). Upp kom han iallafall och de 2 hoppade tillsammans med lillebror Fade in i familjens ögonsten, en Ford Fairlane 66 XL. (Bilder kommer). Fairlanen har varit i "den äldres" ägo i över 20 år och det har alltid funnits en längtan hos Butabi att själv få ratta monstret med V8:an. Idag var det första gången. Stor dag i Butabis liv. Bilen rullade mot Hyllinge där de mötte upp med några från Guesthouse Rednex (Butabis gäng), nämligen the Razman, Heavy och Scarfaced Hank, som kom rullande i den vackra Buick Rivieran.

De 2 ekipagen med Tjernobyl under huven cruisade så sakteligen mot Bjuv och anlände ca 10 minuter senare till raggarträffen. Under fantastiskt solsken kollades bilar i alla de former. Kl. 14 var det dags för träffens stora händelse, burnout tävlingen. 10 bilar med förare som tävlar om vem som sliter upp sina däck fortast och vackrast(!!). Jepp, vinnaren är säkerligen den som förlorar mest på tävlingen, men så är det. Härligt med doften av bränt gummi komponerat av V8-vrål.

Guesthouse Rednex gick sedan tillbaka till sina bilar och betämde sig för att köra till den lokala korvmojen, raggarstyle! Då kom dagens höjdpunkt enligt Butabi. The Razman hade glömt släcka lyset på den stackars Rivieran så den var stendöd. Även "den äldre" tyckte detta var högst underhållande. Som tur var så hade 2 salongsasnitade raggare bredvid oss startkablar så det löste sig ändå. Sedan blev det alltså korvmojen där Heavy som vanligt tryckte i sig en "dubbel 200g hamburgare i bröd". Efter det cruisade 2000-talets raggarhopp hem i sommarkvällen. Mycket fin och trevlig kickoff inför Emmaboda nästa helg...

And thats the bottomline

Riskzon Sundets Pärla

Innan du börjar läsa så följ denna länk för lite passande, stämningsfull musik.

Det var den första fina sommardagen på länge i Helsingborg. Larmoperatören Butabi låg och vilade sig i det ljusa sovrummet. Det öppna fönstret lät sorlet från Gasverksgatan träcka in och höll vaggade honom i ett stadium mittemellan vaken och sovande. En svag doft från köket där Sessan höll på att laga middag nådde honom och han borrade sitt huvud i det nytvättade örngottet på kudden. Plötsligt väcktes han abrupt ur sin dvala, mobiltelefonen skränade ut sin höga ringsignal ”I’m an Assman”. Innan Butabi hunnit räkna ut om det var alarmsignalen eller faktiskt ett inkommande samtal hade Sessan kommit in med luren åt honom med ett leende på läpparna. Yrvaken tryckte han på knappen för att svara.

”Ja det är Butabi”. ”Tjena det är Förslövarn här i larmcentralen, kan du komma in nu med detsamma??”. Butabi kollade på klockan bredvid sängen. Den visade 19:15, han skulle inte börja förrän 21:10. ”Vad gäller det?” ”Strunt samma”, sa Förslövarn. ”Kom in så fort du kan, vi har fått bakterieinvasion i kommunens vatten”. I bakgrunden hördes ett antal ringsignaler, larm och människoprat. Butabi ragglade upp ur sängen och gick ut i köket till Sessan. Hon blev lite besviken över att han var tvungen att åka till jobb tidigare, till och med innan maten. Hon hade dock vant sig vid plötsliga uppdrag i sin fästmans jobb och visste att det inte var lönt att säga emot.

Butabi begav sig genast till högkvarteret med en matlåda under armen. Med hjälp av sitt passerkortet kom han snabbt in i bunkern som låg dryga milen utanför staden. Förslövarn, som för tillfället satt i samtal, vinkade åt honom och Butabi nickade till svar. Butabi kopplade in sitt headset och slog sig ned vid sin arbetsplats. Förslövarn gick igenom situationen: ”Förhöjda bakteriehalter har upptäckts i kommunens vattennät, även Höganäs är drabbade. Förtäring kan vara förödande, Tekniska håller på att klorera hela systemet men tillsvidare måste allt vatten kokas. Telefonväxel håller på att upprättas på Tekniska och vi kanske borde börja fundera på att meddela allmänheten via radion”.

Kära bloggläsare. Detta är första kapitlet ur ”Riskzon Sundets Pärla” en bok som troligtvis aldrig kommer att ges ut. Skämt åsido, allt som står att läsa här ovan hände faktiskt tidigare idag, ur Butabis synvinkel, inget undanhållet inget påhittat. Men visst känns det som en riktig Hollywood historia, det är ett spännande liv som Butabi lever. Eller inte. Antagligen slutar den riktiga historien här, men kanske en viss herr Kiwi vill bygga vidare på historien, hehe.

Cave Canem

Krokodiljakt

Efter en fin kväll med grillning och fotbollslandskamp (ser bra ut inför mästerskapen) bestämde sig Butabi och Sessan för att slå sig ned i soffan och titta på en film. Den enda filmen som ansågs kunna ge de båda något var skräckfilmen Lake Placid (1999). Kortfattat, utan att avslöja för mycket om den revolutionerande handlingen, handlar denna film om en über stor människoätande krokodil som härjar i USA:s norra delar, i delstaten Maine(!!). Butabi har bekanta i Maine och kan låta hälsa att klimatet där är ungefär detsamma som i Moder Svea om inte ännu kyligare. Hur en tropisk krokodil hittat dit är alltså ett mysterium.

Om man ser till det rent faktamässiga och realistiska så var Lake Placid ungefär lika stimulerande som ett fullängdsalbum med Darin. Den innehöll dock några höjdpunkter, bland annat hyfsade skådespelar insatser av Bridget Fonda och även hårdingen Oliver Platt som är fullkomligt lysande som wrestlare i kultingen Ready to Rumble (2000). Det som Butabi fann mest underhållande var dock 2 scener i filmen.

Scen 1. Inledningsscenen då den elaka krokodilen skördar sitt första offer, en dykare. En polis försöker hjälpa dykaren upp i en båt under attacken. Det hela resulterar i att han får upp halva kroppen, från midjan och uppåt. Själva höjdpunkten är polisens oberörda reaktion på denna hemska upplevelse. Han rycker på axlarna och säger hest: "Oh shit"! Manligt.

Scen 2. En gammal förvirrad dam som bor vid sjön finner tycke för 10 meters besten och börjar mata denne, vid regelbundna tider, med sina kor. Hmm. You only see that in the states!

Alltså 2 fantastiska scener som går att jämföra med barnvagnsscenen i Pansarkryssaren Potemkin. Slutsats för dagen: om du känner dig tillfredsställd med dagen och känner dig lite så där slö och degig. Istället för att kolla på repriser av fantastiska CSI:NY så gå till närmsta uthyrare och hyr Lake Placid. Hjärndött, manligt och blodigt.

And thats the bottomline

Stenåldern möter Datoråldern

Idag fick Butabi besök av dennes fader, "Borg den äldre". De 2 brukar hjälpa varandra med allehanda ting och gärningar. Dagens uppdrag började egentligen för flera veckor sedan då Butabi och Sessan köpte 2 hyllor som skulle sättas upp i köket. Butabi, som mycket väl vet att han inte är direkt händig, brukar dock anta utmaningar och bestämde sig för att försöka borra upp hyllorna på väggen med hjälp av skruv och plugg. Det hela slutade med förskräckligt fula hål i väggen och hyllorna i städskrubben. Idag anlände dock "den äldre" för att återställa ordningen.

Med kaffekoppen i ena handen och verktygen i andra smällde "den äldre" upp bägge hyllorna på under 5 minuter. I samma veva passade han på att spänna dörrvredet in till lägenheten samt att skruva upp hållaren till dassrullen som varit lös sedan Butabi flyttade in i lägenheten för snart 1 år sedan. Butabi kände sig väldigt ohändig och nästintill urusel i detta läget. Enda tills "den äldre" erkände att även han behövde lite hjälp...

"Den äldre" kan lika mycket om datorer som Butabi kan om borrning i tegelvägg. Han tror att en cd-rom skiva är detsamma som en 3.5 tums-diskett. Butabi kunde enkelt återgällda "den äldres" snickeri genom att skicka ett E-mail åt honom samt att anmäla hans hund till en utställning via internet. "Den äldre" tycker det är lika fantastiskt varje gång man gör sådant på internet.

Hursomhelst så lyckades vi, genom att använda våra respektive kunskaper, att lösa en rad viktiga I-lands problem under dagen. Bra att man kan ha nytta av varandra tycker jag...

And thats the bottomline..

Ett riktigt hundliv

Butabi läste nyss i en av rikets kvällsblaskor att miljardärsdottern Paria Hilton är i ropet igen. Denna gången handlar det dock inte om nya dokusåpor, fylleslag eller erotiska filmer. Däremot ska hon göra sig av med sin trogne följeslagare, chihuahuan Tinkerbell efter flera års vänskap. Tinkerbell har ständigt skymtats vid Hiltons sida, vovven har till och med haft en roll i stjärnans TV-serier. Nu är det alltså slut med detta. Anledningen är simpel och fullt förståelig...eller? Paris dumpar sin hund för att han har blivit för stor. Jepp, Paris Hilton gillar bara hundarna när de är riktigt små och nu har Tinkerbell växt säkert 1-2 cm för mycket.

Tidigare har jag diggat hotellarvtagerskans stil rätt hårt, fast nu har hon definitivt sjunkit i kurs. Främst med tanke på att hon redan hittat en ersättare till Tinkerbell, den för tillfället, perfekt stora hundvalpen Bambi!! Undrar om Bambi vet vilket öde som väntar framöver?

Who let the dogs out...?

En björn i byn

I slutet av september får jag och Sessan fint besök. Min vän Pete "PolarBear" Corritori kommer och hälsar på ända från New York City. Jag och Bear har känt varandra i många år nu och vi fick kontakt genom den julgrans business som jag och en rad andra helsingborgare i en tätt sluten cirkel genomför i december varje år. Vi har alltså hängt ihop mycket i den stora staden men nu har alltså Bear bestämt sig för att komma över till lilla Sverige och kolla läget. Detta är givetvis oerhört trevligt och vi kommer bla att dra ihop lite festande med övriga "julgranssvenskar". Men sen då? Killen är från världens storstad, vad vill han se i "Sundets Pärla"? Vid en första åtanke kan det tänkas att Helsingborg inte kan ge en Yankee direkt mycket. Det tror jag dock att det kan. Har skickat över en del bilder till honom bla av Kärnan i Helsingborg men även av Färjetrafiken, Norra Hamnen, Kullaberg osv. Killen är über exalterad, och det är klart att han borde vara det, han har ju aldrig varit utanför Manhattan. Bara att se våran underbara 900 år gamla stad kommer att vara tillräckligt för honom. Ser mycket framemot detta, jag återkommer med detaljer under Bears vistelse.

Du är aldrig så nära Gud som när du flyger